Sitter hemma hos mamma och pappa nu. Dagen har väl gått smärtfritt. Försökte att inte tänka för mycket på allt när jag lämnade Mönsterås. Det verkade inte Rickard göra heller. Men nu så här flera timmar efteråt börjar saknaden göra sig påmind i alla fall hos mig. Jag kan inte vara ensam ännu, jag kan inte släppa ut all gråt och liknande nu när jag är här. Jag får vänta tills på söndag. Då får jag komma hem. Det enda jag hoppas nu är att han fortfarande älskar mig och vill vara min. Att tid ifrån mig bara får oss att växa ännu mer.

Idol ikväll med, jag hoppas fortfarande på Marie.
Måste dock erkänna att årets vinnarlåt var grymt dålig.