Idag hade det varit 11 månader och nu är det istället över en månad sen du stack. För andra vore kanske en månad länge, men för mig är det ingenting. Fram tills alldeles nyss kändes allting lugnt för tillfället och så fick jag läsa det där. Allting som lugnat ner sig (om så bara för någon dag) revs upp igen och nu vill jag bara gråta. En månad kanske är tillräckligt länge för dig och för andra, men för mig gör det ont att läsa sånt redan efter en månad. Men jag antar att jag får skylla mig själv, jag behöver ju inte gå in och läsa din blogg. Ingen tvingar mig till det. Men det gör ändå så jävla ont. Du är inte min längre, folk får skriva vad de vill nu och jag läser det och den här gången kan jag inte lita på att du är min och att jag inte behöver oroa mig, för du är inte min, never again. Det gör ont att försöka glömma, för ont.

God jävla jul..