Jag klickade in på mina allra första inlägg i den här bloggen, dom är skrivna för snart ett år sedan. När jag läser dom kan jag inte riktigt förstå vad jag tänkte med. Jag hade ett förhållande, med en kille som hade det väldigt svårt, jag vet inte hur han har det idag. Vi bråkade hela tiden och skulden las på mig nästan alla gånger. Jag mådde dåligt, jag kunde inte riktigt vara mig själv och ändå så fortsatte jag att kämpa. Då hade jag sagt att jag var en kämpe, idag säger jag att jag var en idiot som utsatte mig själv för det helvetet. Nu kommer alla mina vänner (som fanns för mig under den tiden) tänka "äntligen har hon förstått" eller "vad var det jag sa" och jag måste erkänna att jag borde ha lyssnat på er från allra första början. Ni såg vad som var fel, det gjorde inte jag (kärleken är blind?). Trots allt dåligt, så har jag lärt mig mycket av det förhållandet och tack vare det så kan jag, idag, vara mig själv tillsammans med Daniel. Jag tänker aldrig mer låta någon trampa på mig så hårt, jag tänker aldrig kämpa för någonting där jag är ensam om att kämpa och jag tänker definitivt inte säga att jag inte klarar mig utan någon som gör mig så illa. För det gör jag.

Jag vill slå ett slag för mig själv, för att jag äntligen har förstått.