Under min tid i mammas mage var min navelsträng invirad runt mitt ben (tror man, man har ingen riktig förklaring), det resulterade i att mitt högerben såg ut som en fiskekrok när jag föddes och jag fick i sin tur ha en skena för att rätta till problemet. Det fixades sig men när jag blev äldre så började det benet som varit böjt växa efter det andra och helt plötsligt så var mitt högerben hela fem cm kortare än vad vänsterbenet. Sjukhusbesök flera gånger om året som innehöll röngten och planering inför en framtida benförlängning.

Det började närma sig "dag noll" och jag och min familj åkte upp till Uppsala sjukhus för att besöka avdelningen där jag skulle bli liggandes före och efter operationen. Jag träffade en tjej, ett par år äldre än mig, som heter Lina. Hon hade precis gjort sin benförlängning och jag fick se hur det skulle se ut. En stor fet järnställning runt hela smalbenet, med skruvar och stift som gick in i benet. Det var då en väldigt läskig syn. Hon berättade hur de gjorde för att benet skulle bli längre och om det gjorde ont o.s.v.

Vi åkte hem till lilla Rogslösa igen och jag började att förbereda mig själv mentalt. Ett par månader senare var det dags. Jag tog ledigt från skolan och vi åkte upp till Uppsala återigen. Jag fick ett eget rum, men det varade inte länge. Eftersom avdelningen jag skulle tillbringa min tid på låg i samma avdelning som canceravdelningen så var det en liten tjej som behövde mitt rum. En sorglig historia. En lite flicka (kan inte minnas hennes namn) som hade råkat ut för en hjärntumör. Jag kommer så väl ihåg hur ledsen hon var när hon berättade att hon var tvungen att klippa av sig sitt hår för att det ändå skulle trilla av efter behandligen och jag kommer ihåg att jag gav henne mitt favorit-gosedjur, jag tyckte att hon behövde det mer än jag.

I alla fall. Jag fick flytta in i en delad avdelning där det låg en annan tjej - Bazra. Jag har aldrig mött en så viljestark tjej som Bazra. Hon hade precis genomgått en benförlängningsoperation, fast hon skulle förlänga lårbenet (mycket jobbigare än en vanlig smalbensförlängning). Jag kommer ihåg hur hon bet ihop av smärta för att gå på toaletten för att slippa katetern och jag kommer ihåg hur ont hon kunde ha vissa dagar, men trots all smärta så kämpade hon hela vägen. Hon åkte hem ett par dagar innan min operation.

Min operation då? Ja den gick smärtfritt. Det enda problemet innan operationen var att sköterskorna inte kunde sticka mig, alla blodådror gick sönder och jag var snart blå över hela armarna i princip. När det väl gick sövdes jag och jag minns hur nervös mamma såg ut. Jag själv var inte nervös alls utan räknade ner till tio och jag hann väl till 7-8 sen somnade jag. Operationen tog ett par timmar och på uppvaket minns jag hur groggig jag var. Jag minns att mamma satt där bredvid och det första jag sa var tydligen "Mamma, kan jag få en chokladboll?" Haha, matvrak enda in i själen :) Jag fick aldrig i mig hela den chokladbollen, morfinet fick mig att må så illa.

Jag hade inte ont efter operationen, men jag vågade knappt lyfta på täcket för att kolla hur det såg ut. Var benet kvar, hade operationen lyckats? Efter ett tag lyfte jag på täcket och det såg inte så jävla farligt ut, det enda jag oroade mig för var hur jag skulle kunna ha byxor som passade på mig? Ställningen var enorm! När jag kommit upp till mitt rum kom läkarna och kirurgen och gav mig en skiftnyckel. Han visade hur jag skulle skruva på skruvarna varje dag, en millimeter.

För er som inte vet vad en benförlängning går ut på så är det så att man tar bort en benbit från smalbenet och skenbenet så att det blir ett mellanrum (som ett benbrott ungefär!) och sedan sätts det in stift i benen som i sin tur sitter fast i ställningen man har på utanpå benet, där finns det skruvar som sitter ihop med stiften och sedan så skruvar man en (i mitt fall) millimeter om dagen, ett kvarts varv fyra gånger om dagen. Och benen i sin tur dras isär och tillslut (efter ca 6 månader) så är det ett fem cm mellanrum, som från början var ca 1 cm. Efter ett halvår slutar man att skruva och nytt ben börjar växa i hålrummet. Det var en sammanfattning på hur det går till.

Dagen efter var det dags att röra på sig. Jag fick en gåstol (typ rullator utan hjul) och med hjälp av en sköterska skulle jag nu gå genom korridoren. Det var meningen att jag skulle kunna stödja på benet redan dagen efter, men det gick inte. Det gick inte alls under hela den ettåriga processen.

Efter en vecka fick jag åka hem, men det skulle bli en jobbig tid framöver. Infektioner i såren där stiften satt, bältros och återbesök i Uppsala varannan vecka. Mycket farande med andra ord och en jävla massor med morfin och antibiotika. All denna medicin slog ut mitt immunförsvar och jag fick bältros (det var det jobbigaste under hela processen, tro det eller ej). Infektionerna var inte kul att leka med heller. Folk brukar fråga mig om det inte gjorde ont att skruva isär benet och nej det var det inte, det kändes inte. Infektionerna och bältrosen däremot, aj aj.

Euhm.. Återbesöken skedde som jag sa varannan vecka och det var lagom jobbigt att åka fram och tillbaka på bara en dag (vi övernattade alltså inte när vi var på återbesök). Hur som helst. Jag minns ett specifikt återbesök (det var ca. 7 månader efter min operation), vi var nere på första plan på sjukhuset och vi skulle till röngten, när mamma plötsligt känner igen en röst. Vi går bort till vänterummet och vem sitter inte där, om inte Bazra? Jag har nog aldrig varit så här glad som när jag träffade henne. Hon satt fortfarande i rullstol och hade fortfarande sin ställning på lårbenet, men gud så bra hon såg ut att må! Vi småpratade lite och sedan var vi tvugna att gå vidare..

Nu är det snart fem år sedan jag utförde min benförlängning. Mina ben är lika långa nu och jag mår bra. Operationen lyckades alltså med andra ord och förrutom att jag inte kan springa och hålla på så var det absolut värt varenda infektion, även om jag vid flera tillfällen ångrade att jag valde att operera mig. Jag minns fortfarande hur ont det gjorde och vilket helvete det var de gånger jag ramlade omkull och slog i benet. Jag minns hur jobbigt det var med alla tabletter och hur folk stirrade på stan. Jag minns hur jag fick bära mina skolböcker i munnen när ingen kompis fanns till hands, eller när jag inte hade en väska. Jag minns hur håret på det opererade benet nästan var meterlångt (eftersom rakning var uteslutet och riskerade ytterligare infektioner). Jag minns att jag fick ligga på rygg i ett år när jag sov och jag fick väcka mig själv om jag ville ligga på sidan ett tag. Jag minns första gången efter operationen när jag fick ligga på mage och sova (min favoritställning att sova i). Jag minns tiden efter att ställningen tagits bort och vi åkte till Turkiet, jag minns hur folk frågade om jag blivit ormbiten när de såg mina ärr. Jag minns allt som om det var igår det hände. Jag tog mig igenom det, jag är en flicka som är stark.