Att eftersträva perfektion är väl någonting som dyker upp mellan varven hos alla människor. Man vill gå ner lite i vikt så att man slipper kärlekshandtagen i midjan, man vill färga håret för att ens naturliga hårfärg inte framhäver den fina ögonfärgen, man vill använda färgade linser för att man inte är nöjd över sin ögonfärg.. Ja listan kan göras lång. Alla vill vara perfekta.

Men vad är perfekt?

Är det när du kan stå framför spegeln och säga till dig själv att du är vacker och perfekt eller är det när alla andra kan stå framför dig och säga hur vacker och perfekt du är?

Jag har nog personligen alltid gått efter det andra alternativet. Vad spelar det för roll om jag tycker att jag är vacker eller inte så länge alla andra tycker att jag är det? Då spelar mina oerhört stora kärlekshandtag runt midjorna ingen roll och om jag har mörkt eller ljust hår spelar heller ingen roll. Så länge människorna i min omgivning tycker att jag är vacker, kan jag leva med att jag själv inte tycker det.

Men.. Jag vet inte riktigt om jag tycker så längre.

Alla säger jämt att man ska vara nöjd med hur man själv ser ut och visst finns det en hel del sanning i det. Jag tror nämligen att man utstrålar mer skönhet om man själv tycker om sig själv och sin kropp. Om jag bara accepterar att jag är ett par modeller större än alla andra, att jag har väldigt mycket kärlekshandtag och att jag färgar mitt hår, om jag accepterar det och inser att man trots rätt många kilon extra kan vara vacker, så kommer nog människorna runt omkring mig tycka det också. För utstrålar man osäkerhet, ser andra att man är osäker.

Jag må kanske inte vara den skarpaste kniven i lådan men jag är långt ifrån den sämsta.