Instängd i en lägenhet. Med en husvärd som snarkar så att taket snart lyfter. Näe, där ljög jag, riktigt så illa är det inte.. ännu. Jag försöker göra saker så att jag inte blir rastlös, men det är inte riktigt så enkelt, men nu har jag i alla fall fått Internet på min dator. I en stad där jag bara känner människor över 25 och de har sina liv med villa, hund och barn så sitter jag här och skriver och tvn står på i bakgrunden. Jag saknar förra gången jag var här. Då hade jag någon att komma hem till, någon som tyckte om mig och bara kunde vara. Nu när allting det är borta, känner jag mig så jävla tom. Jag trodde singellivet skulle vara skönt nu, men det är det fan inte. Snarare tvärtom faktiskt, det är ensamt och någonting fattas.

Att vara bunden till någon så pass länge som jag var satte sina spår och trots alla bråk, trots alla dåliga dagar skulle jag nog göra vad som helst för att få ha det så igen. Men det är i princip omöjligt. Två gånger har jag fått mitt hjärta krossat, slitet itu. Hur många gånger till ska jag klara av det? Jag är väl medveten om hur alla tjejer jämt säger att de ska leva i celibat eller bli lesbiska och jag har alltid fnyst åt det, men just nu känns det fan närmare att leva i celibat än att hitta någon som är villig att älska mig.. typ för alltid. Jag vet att man inte ska säga för alltid, men det gör jag ändå. Dock vill jag inte hoppas på att hitta den rätta igen, det har jag trott att jag gjort två gånger nu och jag har bara blivit sårad i slutändan.

Det här blev ett jävligt gnälligt inlägg men alla, även jag, måste få gnälla ibland. Känns dock som att jag har gjort det rätt mycket sen allt med Rickard bara tog slut i all sin hast. Men det är ju så. Jag hade planerat allt, nästan in i detalj. Jag planerade hur VÅR lägenhet skulle se ut och vad VÅR hund skulle heta, jag satt till och med rätt ofta (läs jävligt ofta) och klurade på namn till VÅRA barn. Allt skulle bli min lyckliga saga. Nu den 25e hade det varit vår årsdag, nu firar jag istället över en månad som singel. Firar är förresten fel ord. Det är verkligen sjukt hur allting man trodde var bra kan vända som vinden och bara försvinna, på ett jävla dygn. Gah, jag blir galen bara av att tänka på det. Hur kan känslorna försvinna på mindre än ett jävla dygn?! Jag kommer nog ställa mig den frågan i hela mitt liv. Ni tycker säkert att jag är patetisk.

Jag saknar hans vackra ansikte. Jag saknar sättet han tittade på mig. Jag saknar hans ömma händer och hans lena hud emot min. Jag saknar hur han fick mig att känna mig speciell och hur han fick mig att skratta. Jag saknar han klokhet och hans ögon. Jag saknar att ha hans händer i mina och jag saknar hans famn. Jag saknar hans värme och framför allt, så saknar jag hans kärlek. Jag blir nog aldrig någonsin hel igen..