Love is not what you see in movies

Now Hollywood wants to make you think they know what love is.
But I'm a tell you what true love is.
Love is not what you see in the movies.
Its not the ecstasy, its not what you see in that scene
you know what I mean? I'm telling you right now, true love is sacrifice.
Love is thinking about others before you think about yourself
Love is selfless not selfish. Love is God and God is love.
Love is when you lay down your life for another
Whether for your brother, your mother, your father or your sister
Its even laying down your life for your enemies,
That's unthinkable, but think about that
Love is true
Think.

I'll put you in front of me

So everybody can see
My love, this is my love
I know that I'll be alright
As long as you are my guide
My love, this is my love

Love is patient, love is kind.

It does not envy, it does not boast
It is not proud. Love is not rude, it is not self-seeking
It is not easily angered, it keeps no record of wrongs
You see love does not delight in evil but rejoices with the truth.
It always protects, always trusts, always hopes, it always perseveres
Love never fails. Love is everlasting
Its eternal, it goes on and on, it goes beyond time
Love is the only thing that will last when you die
But ask the question why? Do you have love?

I'll put you in front of me

So everybody can see
My love, this is my love
I know that I'll be alright
As long as you are my guide
My love, this is my love

There is no greater love than this than he who lays down his life for his friends

Now are you willing to lay down your life for your friends?
You're probably willing to lay down your life for your mother
your father, or your best friends
But are you willing to lay down your life for even those that hate you?
I'm going to tell you who did that
The definition of love is Jesus Christ. He is love.
The nails in his hands, the thorns in his brow
Hanging on a cross for your sin my sins
That is love he died for you and me while we still hated him
That is love
God is true love, and if you don't know this love
Now is the time to know, perfect love

Vem har sagt att mulliga inte kan

Vara vackra? Titta bara på dessa kvinnor. När jag ser såna här bilder är jag glad över att jag har lite att ta i. Inget ont emot de som är smala. Ni är också vackra! Men varför är medias ideal alltid det smala och kurvlösa? Jag tror att världen skulle må bättre av lite mulliga modeller!






Ska ni släcka ljuset ikväll?

Idag den 27 mars är det dags för ytterligare en timme för jorden - Earth Hour. Det innebär att vi ska släcka ner ljuset i våra bostäder för att visa politikerna och makthavarna att någonting måste göras snart. Den globala uppvärmningen smälter isarna, isbjörnarna minskar lavinartat och alla avgaser påverkar vår moder jord. Men det har också debatterats mycket kring Earth Hour och en del väljer att inte släcka.

Så här skriver Johan Norberg för Metro och jag är beredd att hålla med till en viss del.

"Om jag är hemma på lördag ska jag tända i lägenheten så att den lyser som en julgran. Till skillnad från kungen, regeringskansliet och 189 kommuner vägrar jag nämligen följa Världsnaturfondens (WWF) uppmaning att släcka lamporna i en timme. I sak betyder WWF:s aktion ingenting. Även om hela världens befolkning skulle släcka ljuset motsvarar energibesparingen inte ens Kinas utsläpp av växthusgaser under en minut. Men det är förstås inte saken det gäller, utan symboliken. Och det går inte att hitta en mer idiotisk symbol än att släcka ljus. I alla tider har den starkaste symbolen för mänskligt framsteg varit ljuset – Prometheus stal elden från gudarna för att ge till människan, upplysningen gjorde slut på den mörka medeltiden och i serietidningarna är glödlampan synonym med ljusa idéer. En av Johan Henric Kellgrens bästa dikter mot mörkermännen heter ”Ljusets fiender”.

 

Moderna energikällor har revolutionerat våra liv. Vi har fått lampor, TV, radio, dator, kylskåp, tvätt- och diskmaskiner. Vi kan producera tillräckligt med mat och får funktionella sjukvårdssystem. Människans största hot är bristen på elektricitet. I sina studier om ”ekologiska fotavtryck” pekar WWF ut länder som Haiti, Afghanistan och Kongo som föredömen. Det är också länder där folk dör för att de inte har elektricitet. Det gör att de inte kan driva pumpar som ger säkert vatten, och gör att de måste elda inomhus för att tillreda maten, vilket ger ödesdigra lung- och andningssjukdomar. Byar i Bangladesh med elektricitet har 35 procent lägre barnadödlighet än de utan. 100 barn dör varje dag i landet därför att Earth Hour är ett kroniskt tillstånd för dem.

 

Vi ska därför inte lösa miljöproblemen genom att begränsa energitillgången. Det är inte heller det mest effektiva. Vi behöver i stället bättre teknik och grönare energikällor, som solkraft. Det begriper nog även WWF, kungen och regeringen. Så synd då att de ägnar sig åt patetiska kampanjer som antyder att lösningen är problemet och att problemet är lösningen.


Vi har en justitieminister som inte förstår skillnaden mellan misstänkta och dömda."

 

Ska ni släcka ikväll kl 20.30 - 21.30?


Du är på andra sidan jorden.

Ibland önskar jag verkligen att jag inte hade skickat iväg mig ansökan till Högskolan här i Kalmar. Jag önskar desto mer att jag hade bott kvar i Dalarna, bland människor jag tycker om. Varför var jag så envis? Anledningen till att jag valde Kalmar var ju för att jag hade pojkvän här nere ett tag, men det tog ju slut så jag förstår inte varför jag tvingade mig själv att ändå söka hit? För att visa för mitt ex att jag inte bara skiter i allt och att det inte var för hans skull? Möjligen.

Jag trivs inte här nere och jag fullkomligt längtar tills jag får ta min examen och flytta tillbaka! Men det är 1½ år kvar och tills dess får jag försöka stå ut. Men jag ska inte säga att allt var för ingenting. Jag har mött otroligt många fina människor bland alla idioter här nere. Hade jag inte flyttat hit hade jag inte träffat Emelie. Jag hade inte träffat Linn och jag hade inte träffat Jonna eller Johanna heller och inte Olga så klart. Och jag hade definitivt inte skaffat just Stella och Signe. Så nog finns det små guldklimpar värda att vårda här nere också och utbildningen är ju inte så pjåkig den heller.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kunnat vara om jag inte hade flyttat. Jag hade kanske varit sambo, jag hade kanske varit singel och levt loppan på Flamingo på helgerna med Linda. Ingen vet och ingen kommer någonsin att få reda på det.

Men jag saknar Dalarna och det kommer jag inte ifrån.

Uppskatta dina nära och kära.

Man ska inte ta saker och ting som sägs i tv-serier på blodigast allvar men ibland så säger dom faktiskt en hel del vettiga saker. En sak som jag tog åt mig av under sista Grey's Anatomy-avsnittet var att man ska passa på och säga till alla man älskar att när dom står framför en, att man älskar dom. Man vet ju faktiskt aldrig när det oförutsedda händer. Kanske är det imorgon, kanske är det om 20 år. Så därför tänkte jag rikta det här inlägget till dom jag älskar och bryr mig om. För just nu kan jag inte stå framför er och säga det högt.

Daniel
Josephine
Linda
Hanna
Linn
Carro
Emelie
Malin
Mamma
Pappa
Johanna
Farmor
Farfar
Nico
Jenna
Nicklas
Melina


Jag älskar er.

Vad är perfektion?

Att eftersträva perfektion är väl någonting som dyker upp mellan varven hos alla människor. Man vill gå ner lite i vikt så att man slipper kärlekshandtagen i midjan, man vill färga håret för att ens naturliga hårfärg inte framhäver den fina ögonfärgen, man vill använda färgade linser för att man inte är nöjd över sin ögonfärg.. Ja listan kan göras lång. Alla vill vara perfekta.

Men vad är perfekt?

Är det när du kan stå framför spegeln och säga till dig själv att du är vacker och perfekt eller är det när alla andra kan stå framför dig och säga hur vacker och perfekt du är?

Jag har nog personligen alltid gått efter det andra alternativet. Vad spelar det för roll om jag tycker att jag är vacker eller inte så länge alla andra tycker att jag är det? Då spelar mina oerhört stora kärlekshandtag runt midjorna ingen roll och om jag har mörkt eller ljust hår spelar heller ingen roll. Så länge människorna i min omgivning tycker att jag är vacker, kan jag leva med att jag själv inte tycker det.

Men.. Jag vet inte riktigt om jag tycker så längre.

Alla säger jämt att man ska vara nöjd med hur man själv ser ut och visst finns det en hel del sanning i det. Jag tror nämligen att man utstrålar mer skönhet om man själv tycker om sig själv och sin kropp. Om jag bara accepterar att jag är ett par modeller större än alla andra, att jag har väldigt mycket kärlekshandtag och att jag färgar mitt hår, om jag accepterar det och inser att man trots rätt många kilon extra kan vara vacker, så kommer nog människorna runt omkring mig tycka det också. För utstrålar man osäkerhet, ser andra att man är osäker.

Jag må kanske inte vara den skarpaste kniven i lådan men jag är långt ifrån den sämsta.


Ibland stämmer det faktiskt.

Bryr man sig om någon, blir man sårad.
Försöker man vara en god människa, blir man sårad.
Är man ärlig med känslor, får man bara skit tillbaka.

Slutsats: Det är bättre att vara ytlig, och aldrig visa vem man är.

Jag fick låna en ängel.

Ibland undrar jag hur man överlever att förlora någon man älskar så otroligt mycket. Hur överlever man när världen rasar samman och allt hopp är borta? Jag satt precis och läste lille Victors blogg. Victor som för någon vecka sen förlorade kampen mot sin cancer och som inte fick somna in hemma. Läste ni om honom på Aftonbladet? Hur som helst, jag läste hans blogg som föräldrarna, dom otroligt starka föräldrarna skrivit under resans gång och mina kinder var inte torra en enda sekund och jag frågar mig själv: Om jag gråter så otroligt mycket på grund av en liten pojke som jag aldrig någonsin träffat, hur ska jag då överleva om jag måste gå igenom samma sak och förlora någon jag älskar?

Vad vore jag utan mina föräldrar?

Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra om mina föräldrar inte fanns. Dom är så otroligt underbara och dom har hjälpt mig så otroligt mycket under de senaste åren. Dom hjälper mig fortfarande och trots att jag ibland "hatar" dom så är dom verkligen det bästa som finns. Dom har alltid stöttat mig och dom har alltid stått bakom redo att fånga mig om jag faller.

När jag för ett par år sedan stod framför mamma och frågade om jag fick flytta ensam 30 mil upp till Falun för att plugga på gymnasiet, om jag kom in, så nickade hon bara och sa att jag givetvis fick göra det och att dom stöttade mig. När jag skaffade pojkvän 40 mil bort och skulle åka och träffa honom första gången så sa pappa att om det inte skulle funka och om det händer något så skulle jag bara ringa så skulle han komma och hämta mig. När jag sista året på gymnasiet sa att jag skulle söka till en högskoleutbildning i Kalmar så log dom båda två och sa att dom var stolta över mig.

Pappa köpte min lägenhet, han renoverade den och spenderade grymt mycket pengar, allt för att jag skulle trivas och må bra. Mamma hjälpte mig med mina räkningar i Falun, både hyra och övriga räkningar så att jag skulle ha bidraget från CSN att klara mig på utöver det. Pappa körde mig mellan Vadstena och Falun under somrarna. Dom gav mig pengar när jag behövde och dom har alltid betalat kläder, hårfrisör etc.

Jag vet att alla inte har den förmånen hemma. Att de flesta måste jobba för att få sina pengar o.s.v. och tro mig när jag säger att jag gärna skulle ha ett jobb och jobba ihop mina pengar själv men jag får inget jobb och mina föräldrar vill att jag ska må bra och att jag ska lyckas i mitt liv, därför hjälper dom mig och jag skulle inte komma långt utan dom.

Det jag med det här inlägget ville säga var att jag imorgon får min efterlängtade soffa och min pappa köper den och kör den sedan 30 mil för att bära upp den för trapporna och ställa den framför min tv och sedan köra dom 30 milen hem igen. Allt detta för att jag ska vara glad och för att han, trots att vi aldrig säger det, älskar mig. Jag vet dessutom att när han kommer hit kommer vi åka och storhandla, för ett tomt kylskåp vill han inte heller att jag ska ha när det kylskåpet kostade honom ytterligare ett par tusenlappar.

Så det jag vill säga är att jag älskar mina föräldrar så oerhört mycket!
Vad skulle jag egentligen göra utan dom vid min sida?


I Brasilien februari 2008.

That's what friends are for.

Det blev en otroligt lång natt. Jag kom inte i säng förrän runt halv fem imorse tro det eller ej. Runt midnatt skrev en av mina äldsta och närmaste vänner till mig på MSN och eftersom vi väldigt sällan pratar mer än i några minuter nu för tiden så ville jag ta vara på det ögonblicket som kom. Vi pratade alltså till halv fem imorse, inte illa pinkat. Vi pratade om allt möjligt, som vi gjorde förr. Nu tycker ni att det låter jättegammalt att säga så där men faktum är att jag har känt honom sen jag började 7:an, så det blir nästan sju år. I början pratade vi varje dag men nu blir det inte alls lika ofta. Fast när vi väl snackar känns det lika bra som det alltid har gjort.

Det är egentligen rätt konstigt. Att vissa vänskaper inte ändras ett dugg trots att man växer ifrån varandra så pass mycket under så många år. Jag vet alltid vart jag har honom och fastän vi väldigt sällan pratar med varandra numera så vet jag att han finns för mig om jag behöver prata. Han är konstig, på ett bra sätt, ett positivt sätt och det får mig att alltid känna mig så oerhört bekväm. Jag vet ärligt talat inte hur det kommer sig, att jag fortfarande ser honom som en av mina närmaste vänner trots den dåliga kontakten. Vad beror det på egentligen?

Anyway. En sak som jag blev väldigt glad över igår när vi snackade var att han har blivit lycklig igen, på många sätt. För ett par månader sedan rasade världen, trodde han och han mådde inte bra alls. Jag sa åt honom att inte gräva ner sig i det och att inte låta det som hänt binda honom runt lillfingret, han trodde givetvis inte på mig. Men igår fick jag beviset och han sa att jag hade haft rätt. Han visste det nog egentligen men vad vet man när man väl står där, helt förkrossad? Trots att vägen fortfarande är lång och trots att han säger att vissa saker har påverkat honom negativt så sa jag åt honom att försöka fokusera på det som faktiskt är bra i hans liv. Kärleken, vännerna, familjen, kärleken till musiken. Man ska inte försöka att gräva ner sig i möjliga problem och man ska inte stirra sig blind på det negativa. Man mår inte ett dugg bättre av det. Det bästa man kan göra är att ta dagarna som dom kommer och uppskatta det som livet har å ge.

Vi är fortfarande unga, vi har hela livet framför oss.
Så ta vara på det som är viktigt i livet och försökt att bortse från resten.


Mitt boktips.

"Tänk dig att någon skulle få reda på dina innersta tankar. En fullständig främling. En person som du sedan möter i ett annat sammanhang... Emma Corrigan är en helt vanlig tjej. Hon drömmer om att avancera på jobbet, få roligare arbetsuppgifter, högre lön och status. Och så har hon sina hemligheter. Hur hon blev av med oskulden, att hon förfalskat sitt mattebetyg och att hennes stringtrosor är väldigt obekväma. Inga uppgifter som hon vill dela med någon annan, men ödet vill annorlunda."

Så står det på baksidan av boken och när baksidan var läst var jag bara tvungen att köpa boken Mina Hemligheter av Sophie Kinsella. Denna bok är en fristående bok av succéförfattaren bakom En Shopaholics Bekännelser, En shopaholic i New York, En shopaholic säger ja samt En shopaholic får en syster. Jag har inte läst någon av dem ännu utan jag började med Mina Hemligheter och jag blev inte besviken. Den här boken är en blandning av Sex and the city och Lipstick Jungle (för er som sett den serien) men den är också väldigt fristående. Jag läste ut boken på en tågresa som varade i tre timmar (boken har cirka 350 sidor) och jag kunde inte slita mig en sekund. Jag skrattade högt flera gånger. Man blir förbannad, man blir ledsen, man blir glad.

Jag älskade boken och den tog slut lite väl tidigt men å andra sidan är det väl alltid så med bra böcker? Anyway. Jag rekommenderar i alla fall den här boken till er alla (främst tjejer). Ni kommer inte att ångra er och som jag sa innan, tycker ni om Shopaholic-böckerna kommer ni inte att bli besviken på den här. Även om den inte handlar om så mycket shopping.


Mina Hemligheter finns att köpa på CDON för endast 39kr exkl. frakt.

En sann bitterfitta.

Det här är ett väldigt långt inlägg om hur jag mår. Bara dom som faktiskt bryr sig och känner mig behöver läsa det här inlägget. Ni som bara trillar in behöver inte ägna så mycket tid åt det om ni inte finner det väldigt intressant och vill fördriva tiden lite.

Ibland.. eller.. rätt ofta på sista tiden har min pojkvän varit en expert på att hitta mina dåliga sidor. Yes, dom finns även hos mig, ingen större chock direkt. Min korta stubin, mina humörsvängningar och min negativa inställning har påpekats flertalet gånger och senast nu för ett par minuter skrev han att det inte var den beska ruccolan som gjorde honom smågrinig utan att det "kanske" var jag.. Missförstå mig inte. Min pojkvän är verkligen den mest underbara i hela världen och han kan faktiskt ge mig fina komplimanger också.

Dock började jag seriöst fundera på om jag har blivit mer sur och bitter sen jag flyttade ifrån Dalarna och kom hit ner. Är jag verkligen negativ hela tiden och är jag jämt sur? Jag skulle säga nej. För jag skrattar väldigt mycket om dagarna åtminstone under veckorna. Jag är väldigt sällan sur och ändå påpekar min pojkvän av alla att jag är det, vilket inte känns kul. Det är ju han som ska säga hur underbar jag är och hur mycket han älskar mig. Inte hur sur och jobbig jag är, för det vet jag ju redan.. Att bli påmind om det bättre är ju dessutom alltid mycket roligare.

Så vad kan det vara? Distansförhållandet? Saknaden av att vara någonstans där jag trivs? Att jag har förändrats? Eller har jag helt enkelt blivit bitterfittan jag svor på att aldrig bli?

Distansförhållandet tär på mig, på oss, det kan jag inte säga något emot. För visst vill man vara med den man älskar så ofta man kan och ett par gånger varannan eller var tredje månad är inte direkt det ultimata när man fortfarande är nykär, för det är jag. Men jag tror inte att distansförhållandet är boven. Jag och D har ett stadigt förhållande och vi litar på varandra och vi vet vilka känslorna är. Visst, man kan inte vara sig själv till hundra när den enda kontakten man har är via sms, telefon och internet. Det blir lätt missförstånd och det är ofta det dåliga som lyser igenom först när man håller kontakten på det sättet. Man kräver mer bekräftelse, ibland mer än vad man egentligen behöver. Men en sak är säker. Jag älskar den killen. Grymt mycket.

Saknaden av att vara någonstans där jag trivs? Mycket möjligt. För ska sanningen fram så har jag saknat Dalarna sen den dag jag flyttade därifrån i juni förra året. Jag trivs inte i Emmaboda av den enkla anledning att det binder fast mig så hårt. Jag är över 50 mil från min pojkvän, från mina vänner, från tryggheten. Vännerna jag har skaffat här nere bor dessutom nästan allihopa i Kalmar och har nog småstadsfobi (dom vågar inte åka hit, rädda för att det inte ska finnas något att göra) och det gör att jag känner mig mer eller mindre som en outsider. Det låter verkligen sjukt att skriva så.. en outsider liksom, knappast. Men det är så det känns och jag kan knappt vänta till dagen då jag äntligen får flytta härifrån igen. Flytta till Kalmar då? Jag tror inte att det kommer att ändra speciellt mycket i långa drag i alla fall. Jag trivs inte här nere över huvudtaget och då spelar det ingen roll vart någonstans man bor.

Att jag har förändrats ligger nog hand i hand med punkten ovan. Att inte riktigt trivas på den plats man för tillfället befinner sig på. Jag är fortfarande samma person som jag var när jag bodde i Falun. Eller ja, jag tycker åtminstone det. Men visst har saker och ting förändrats. Till skillnad från då, har jag ingen att prata med öga mot öga när jag mår dåligt, inte heller någon att dela alla åsikter med. Det i sin tur gör att jag måste hålla allt inom mig och det i sin tur gör så att jag mår dåligt, att minsta lilla detalj får mig att börja grina, må dåligt och vilja dö.. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle känna så här. Jag trodde att jag skulle bli en bättre människa, må bättre efter allt som hände för snart ett år sedan. Och visst har jag mått bättre, tack vare Daniel och mina vänner. Men samtidigt har jag blivit mer sårbar, vilket alla gånger inte jämt är så roligt. Jag är glad att jag vågar säga vad jag tycker och tänker, jag är mindre glad för att jag jämt tar åt mig av saker jag bara borde strunta i.

Ibland undrar jag vad jag tänkte med när jag valde att tacka ja till platsen på Högskolan i Kalmar. Hur tänkte jag? Att jag skulle stortrivas, briljera i skolan och efter det bli en superjournalist som var tillsammans med världens snyggaste pojkvän som stått vid min sida sen starten och vara älskad av alla?

Det blev ungefär raka motsatsen. Jag stortrivs visserligen med programmet jag studerar. Det känns jätterätt. Jag briljerar dock inte, faktum är att jag kuggat två tentor av tre (den fjärde kursen hade vi hemtenta på och den femte är en praktisk tentamen). Jag är långt ifrån så bra jag trodde att jag skulle vara. En superjournalist lär jag alltså knappast att bli. Jag flyttade ifrån allt jag håller av. Vänner och pojkvän. Tryggheten och så här i efterhand önskar jag att jag inte hade tänkt med hjärnan utan med hjärtat. Jag önskar att jag hade stannat kvar i Falun, pluggat på högskolan där istället. Då hade jag åtminstone fått vara nära dom jag tycker om. För livet är väl ändå ingenting att ha om man inte får vara med dom man bryr sig om och tycker om att vara med?

Väldigt många gånger under den senaste tiden har jag funderat på att hoppa av skolan för att sedan flytta upp till Dalarna igen och söka till högskolan där istället. Då skulle nog bitarna falla på plats igen. Men då sviker jag vännerna jag har fått här nere och dessutom två andra väldigt viktiga människor i mitt liv. Mamma och pappa. Dom tror på mig och skulle jag berätta detta för dom skulle dom bara säga att det inte är förevigt. Att det bara är tre år och att kärleken kommer och går, att det finns miljontals killar därute. Mina föräldrar är dock väldigt glada över att jag har träffat Daniel men känner jag dom rätt skulle dom inte vilja att jag gav upp allt pga kärleken. Där är vi rätt olika dom och jag även om jag agerade som dom skulle ha gjort när jag tackade ja från första början till högskoleplatsen. Jag frågar mig själv vad dom skulle säga om jag bara sket i allt, hoppade av och flyttade upp till Dalarna igen. Skulle dom hata mig? Skulle dom bli besvikna? Högst troligt, åtminstone den sista delen.

Väldigt ofta önskar jag att jag kunde vrida tillbaka tiden till högstadiet igen. Då var allt så bekymmerlöst, så enkelt och så mycket annorlunda. Mamma och pappa tog beslut åt mig, jag var inte speciellt populär och jag hade kul med kompisar. Visserligen är jag inte speciellt populär nu heller, men jag har en pojkvän som älskar mig. Som jag gör allt jag kan för, som jag alltid vill ska må bra. Under högstadietiden behövde jag bara se till mig själv, se till så att jag mådde bra. Skolan var fortfarande obligatorisk och jag hade inte ens bestämt mig för vilken linje på gymnasiet jag skulle välja. Ni kan själv räkna ut vad jag menar.. Det var mycket lättare då helt enkelt.

Gymnasiet var också jävligt bra. Då mådde jag nog som bäst, om man bortser från vissa delar. 11 månader för att vara exakt. Ibland tror jag att det (de som känner mig vet vad jag snackar om) har skadat mig totalt, psykiskt. Jag kan dock inte förstå hur en enda människa kan göra en annan människa så illa, utan att man märker av det förrän allt är förbi. Hur kan man ens vilja göra någon illa på det sättet? Ibland tror jag att det är allt det som fått mig att bli så här. Reserverad, lättretad, överkänslig etc. Men jag vill inte tro det. Han ska inte få vinna, det kommer han aldrig någonsin att göra. Den tiden är förbi, för längesen. Gymnasiet dock, gud vad jag saknar det.

Inlägget blir bara längre och längre. Jag antar att jag var tvungen att skriva av mig lite. Det blir lätt så när man inte känner att man har någon att prata med. Åtminstone öga mot öga. Det var bättre förr. Ärligt talat så vet jag inte varför saker och ting har blivit som det är just nu. Jag vet inte varför min pojkvän ser det negativa hos mig så lätt just nu. Kanske har jag bara en sådan period, kanske är det så jag har blivit och är det så jag har blivit så är det verkligen inte med mening. Det sista jag någonsin velat vara är en bitterfitta som spottar på livet hon lever. Men ibland, önskar jag att jag kunde avsluta allt och göra det jag faktiskt vill.

Jag trodde att jag ville det här. Men det gör jag inte.

Det enda jag vill är att få vara med människor jag tycker om och bryr mig om. Det spelar ingen roll om jag jobbar på Ica, om jag studerar eller om jag inte gör så mycket över huvudtaget. Det viktigaste är att trivas och som det är nu, så gör jag inte det. Bara tiden kan visa vad som händer så småningom. Jag vet inte själv, det gör ingen.

Hjälp barnen i Gaza.


Halmy al-Samounis på bårhuset. På golvet ligger hans mördade son samt syskonbarn.

Två tredjedelar av Gazas befolkning är under 18 år. Hittills har 346 barn mördats, 1709 barn är skadade och 50.000 barn svälter på grund av kriget mellan Gaza och Israel. Hur tänker dom?

När man för första gången gick ut med vad som pågick i Gaza och Israel på nyheterna blev jag bara irriterad. Händer det inget vettigare som dom kan berätta om? Det här  är ju inte direkt någonting nytt, tänkte jag. Varje dag fick man höra samma saker på nyheterna och det verkade ju inte bli bättre heller.



Nu, ett par veckor efter detta börjar jag fundera på hur JAG tänkte? Hur kan jag bara fnysa åt krig? Har jag blivit "skadad" av mediernas bild av det hela? Just för att det alltid är samma visa, vart vi i världen än befinner oss. Jag vet inte. Sedan en vecka tillbaka har jag följt kriget på Aftonbladet och DN. Jag har nu, utan att ha vetat det tidigare, förstått att de som påverkats mest av detta är barnen. Av 1,5 miljoner invånare är 1 miljon under 18.

Aftonbladet berättar att dom aldrig brukar publicera bilder på lik. Att det bryter mot all etik som finns. Men att dom nu har gjort ett undantag. För att göra oss arga och upprörda, för att få oss att hjälpa barnen i Gaza. Dom har lyckats. När jag läste om Halmy al-Samounis som mist sin son, endast fem månader gammal samt två syskonbarn kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag blev så otroligt förbannad och ledsen. Hur kan människor göra något sånt här?!


Släkten Samouni tågar mot det sista avskedet. Mohammeds, Ahmeds och Motasens kroppar –
insvepta i vita skynken – ska begravas i Gaza City.


Har dom inte förstått att det inte är den som vinner kriget, som dödar flest som faktiskt vinner. Utan att det är den som ger sig, den som inser att det som händer är orimligt, fel. Vem kan på något sätt tro att mord på oskyldiga människor är rätt väg för att vinna respekt? Mord på oskyldiga barn, skada oskyldiga barn och människor, som efter detta aldrig kommer att kunna leva ett fullständigt liv.

Innan fler oskyldiga människor behöver sätta livet till, lägg av!
Tänk på barnen, tänk på alla oskyldiga människor!



Bilder lånade från Aftonbladet.se.

HJÄLP BARNEN I GAZA!
PG/BG: 90 2003-3 Märk talongen ”Gaza”.
SMS: Ge en gåva på 20 kronor ­genom att skicka texten ”RÄDDA BARNEN” till 72 950.
Eller klicka här för att ge ett direkt bidrag till Rädda barnens och Aftonbladets insamling.

RSS 2.0