För ungefär tre månader sedan var jag så himla glad över att skolan var slut för året. Att jag skulle slippa alla i klassen (okej, nästan alla) och att jag skulle få åka hem och vara med dom som betyder mest för mig. För under skolårets gång så började jag märka (och har fått ännu mer bekräftelse nu under sommaren) att dom jag åtminstone trodde var mina vänner, som kanske tyckte om att umgås lite med mig, inte gjorde det speciellt mycket. Min klass, som nästan alla, är ett par år äldre än mig, beter sig som en högstadieklass. När man är ensam med någon av dem så är dom så snälla och trevliga men när dom är tillsammans, grupperingar ni vet, guuuud vad jag avskyr det, då kan man lika gärna vända på klacken på en gång. Jag hör inte hemma i någon av dessa grupperingar. Alla utesluter mig helt trots att jag försöker vara trevlig mot alla.. Meeeen det var inte det jag skulle komma till!

Det jag skulle komma till var att jag verkligen längtar tillbaka. Kanske inte till min klass då men till undervisningen. Jag vill lära mig saker, jag vill prestera bättre än förra året, jag vill slippa omtentor och ångest. Och vet ni vad? Det här läsåret ska bli precis det jag vill att det ska bli. Jag ska vara bättre. Med eller utan människor som vill umgås med mig.