Jag har ju tvekat fram och tillbaka på min utbildning ett tag. Är det rätt? Är det fel? Vill jag bli journalist? Vill jag göra någonting annat? Ja, frågorna har varit många och jag har pratat mycket med människor som står mig nära angående detta. Nu tror jag att jag vet vad jag vill. Jag vill bli lärare. Jag vill undervisa. I media. På gymnasiell nivå. Hur kom jag nu fram till detta då? Jo:

Jag älskar media. Jag älskar att jobba med människor och jag är duktig på att lära ut. Så varför inte slå två flugor i två smäll och undervisa i det jag tycker om? På det viset får jag arbeta med media och människor och jag får lära ut.

Jag känner att media är rätt men jag känner inte att journalistyrket är rätt. Jag har inte förrän nu kommit på att det som krävs för att bli journalist inte finns hos mig. Jag kan inte ta mig fram på ett sätt som krävs av en journalist. Jag gillar inte att stå i centrum på det sättet en journalist måste och jag gillar inte att stressa på det sättet som en journalist behöver.

Jag mår illa när jag måste ta kontakt med okända människor på stan. När jag måste trycka upp en mikrofon i ansiktet på dom och fråga saker dom inte är beredda på. Jag blir yr av tanken att ringa runt till människor och be om en intervju. Jag blir illa till mods när jag tänker att jag inte är lika duktig som alla andra på att skriva och formulera mig. Jag blir rädd när jag tänker att jag slösar bort mitt liv på någonting jag inte brinner för.
Journalistyrket är alltså helt fel för mig.

Men. Jag tänker ändå gå klart den här utbildningen. Jag känner att det är en god grund för att kunna undervisa i media. Det enda jag sedan behöver göra är att läsa upp bland annat pedagogik. Vilket jag är väldigt intresserad av, så det gör mig inte ett dugg. Jag känner att det är detta jag vill och det blir jag glad och lugn av.

Tänk att Anki (min bildlärare) kunde ha så rätt. Hon sa nämligen till mig i slutet av gymnasiet att om jag inte trivs som journalist så kommer jag säkert att bli lärare. Då ruskade jag bara på huvudet och sa att det yrket inte var någonting för mig. Så fel jag hade. Nu tror jag att det passar mig alldeles utmärkt. Jag har det som krävs.