Det är inte många dagar kvar nu. Imorgon är det sista dagen här på Cityrapporten för den här gången. Det känns lite tråkigt. För jag har haft en otroligt bra tid här. En upplevelse att ta med sig i livet. Någonting att titta tillbaka på. Jag har åstadkommit mycket bra som jag är väldigt nöjd med. Jag har nästan blivit av med rädslan att prata i telefon med främmande människor, jag har träffat många underbara människor, fått mina texter publicerade i tidningen och på nätet, jag har förmodligen fått sommarjobb och jag är ytterst välkommen tillbaka under min nästa apuperiod i januari. Det känns helt fantastiskt bra. Jag har lärt mig mycket och jag har varit självständig och klarat av alla mina uppgifter utan problem. Jag är helt klart nöjd med min insats!

Jag har ju som ni också vet bott hemma hos min pojkvän och hans familj. Trots att det har varit trångt och trots att det har varit påfrestande att inte ha någonstans att vara för sig själv för en stund så har det varit väldigt skönt att vara hemma hos honom. Både han och hans familj är helt underbara och jag stormtrivs i deras sällskap. Det har inte varit lätt alla dagar men å andra sidan kan man ju inte vara på topphumör varje dag, men jag har gjort så gott jag kunnat för att inte ta ut det på varken Rickard eller resten av familjen. Alla gånger har jag inte lyckats, inte gentemot Rickard i alla fall, men jag hoppas att han älskar mig i alla fall. Jag erkänner att det kommer att bli jobbigt att lämna tryggheten i Mönsterås för att återvända till Falun där jag inte varit på fem hela veckor. Dels för att jag vant mig vid sällskapet och dels för att det alltid har varit så skönt att ha någon att komma hem till efter de långa dagarna. Men det ska bli skönt på sitt vis, att få komma hem. Rickard slipper mig och han kan göra vad han vill utan mig och jag får min ensamhet (som jag säkert inte kommer uppskatta mer än i någon dag) men det ska ändå bli skönt att få komma hem till lägenheten. Jag saknar den. Sen är det två veckor som gäller hemma i Falun sen beger jag mig ner till mamma och pappa och firar jul.

De sista dagarna här nere har varit extra påfrestande. Mest pga. mig själv. Jag har känt mig oviktig och tråkig. Jag har pga. det inte mått speciellt bra och det medför ju sämre prestationsförmåga när det gäller mig. Jag är trött och hängig och när jag inte får som jag vill blir det bara pannkaka av allting, men jag antar att jag inte kan få som jag vill jämt även om det jag bett om inte varit speciellt mycket. Jag får helt enkelt se till att vänja mig vid allting som jag inte tycker om. Man kan inte alltid vara nöjd, det vet vi alla. I mina ögon är det småsaker, fast tyvärr väldigt många småsaker. Ni fattar nog inte vad jag snackar om men jag känner verkligen i skrivandets stund att jag behöver skriva av mig lite och låta allting falla av mig för att sedan glömmas. Så att jag snart kan må bra igen. Jobbiga dagar följer, tryggheten tas ifrån mig och jag återser den inte igen förrän om en månad. Det är farligt att vänja sig.

Avslutningsvis vill jag tacka Rickard.

Jag vet att jag har varit otroligt svår och jobbig i ett par dagar nu. Jag vet att du inte tycker om det. Det skulle nog ingen göra. Men jag behöver ditt stöd när det är så här. Precis som du behöver mig när du mår dåligt. Men jag vet att du inte är van vid det, inte på riktigt - i det verkliga livet. Det enda man kan göra är att försöka och göra sitt bästa i situationer som dom här. Jag älskar dig och anledningen till att jag varit sånhär är, som jag nämnde igår, för att jag är så pass rädd för att förlora det enda jag idag kan kalla trygghet. Allting annat har jag liksom växt ifrån. Jag behöver dig helt enkelt. Jag hoppas att du förstår.