Jag har inte sovit någonting i natt. Det här var det absolut värsta som någonsin kunde hända. Nu måste jag stå på mina egna ben, utan att inte kunna gå till honom när jag behöver. Känns svinigt jobbigt. Tio månader åt skogen, jag undrar bara när jag ska sluta älska honom. Om det någonsin går. Nu har han tagit bort mig på msn, jag kan inte läsa hans blogg och jag kommer aldrig mer få veta hur han mår.. that's just great. Förra gången jag blev dumpad trodde jag att det var det värsta som kunde hända, men det var det fan inte. Tre månader var ingenting i jämförelse med dessa tio. Jag trodde verkligen att det skulle vara vi förevigt, fastän jag vet mycket väl att man aldrig ska tänka så, för ingenting håller ju förevigt? Men jag hoppades. Tryggheten jag byggt upp hos honom har aldrig varit så stark. Jag har aldrig i hela mitt liv känt såhär för någon och nu tas det ifrån mig. Panikslagen över vart jag ska ta vägen nu, måste jag klä på mig och gå till skolan. Den här gången kommer jag nog inte kunna hindra tårarna från att falla, men det märks.

Jag älskar dig fortfarande för mycket för att släppa taget, men när det väl händer. Om en månad, två eller sex månader så vill jag ändå att du ska vara lycklig. Även om du nu har valt att inte vara det med mig. Jag hoppas du hittar någon att ge all din kärlek, att älska mest av allt och framför allt hitta någon som håller måttet, för det gjorde tydligen inte jag. Jag hoppas att du blir lycklig Rickard. Men mest av allt hoppas jag att du kommer ta med dig något av dessa tio månader. Du har kommit långt. Jag är stolt över dig. Även om mitt lyckliga slut tog slut alldeles för tidigt.

25.1-10.12.2007 - DEN VACKRASTE STUNDEN I LIVET, NÅGONSIN.