Mamma ringde idag. Hon berättade att hon hade en arbetskollega vars barnbarn hade börjat på NTI-gymnasiet i Linköping (det har tydligen öppnats där nu också, stackars människor!) I alla fall, han hade ingen aning om vad han gjorde på NTI, han kände sig helt vilsen och visste inte vad syftet var med hela skolan. Men när mamma berättade att jag också gick där och när hon visade Cityrapporten (tidningen med alla mina artiklar i) för hans farmor, mammas kollega, så frågade hon mamma om hon fick ta med sig tidningen och visa honom. Han hade blivit otroligt glad och sporrad. Han insåg att det faktiskt går att lyckas, fastän skolan man går på känns helt hopplös, för han, precis som jag älskar att skriva. Mamma berättade det för mig idag och jag blev så glad när jag fick höra det. "Du har räddat någons framtid nu" sa mamma. Det kändes bra att höra det. Någonting gör jag bra och det är att skriva. Förövrigt hade alla hennes kollegor sagt att jag skrev bra och inlevelserikt. Sådant är alltid kul att höra, om jag får skryta litegrann. Ville bara berätta..