Trots att det är nästan två månader kvar innan jag och min älskade pojkvän firar ett år funderar jag seriöst på om det är den berömda "ett-års-krisen" vi går igenom just nu. Eller om det är så att jag har trampat för mycket på hans tår när jag bett om kramar och gos hit och dit. Jag hade nog inte förväntat mig att sånt kunde vara jobbigt, men det är det tydligen. Jag ska passa på att framföra att jag älskar honom. Trots brister och dyl. Ingen är perfekt och allra minst jag. Skulle jag vara perfekt skulle jag sitta tyst på sängen och låta honom spela utan att säga ett ord till mig på fyra dagar. Men jag är inte sån. Jag behöver också uppmärksamhet, precis som hans dator. Det här börjar säkert låta lite komiskt nu och ni kanske inte fattar vad jag pratar om för fem öre. Må så vara. Jag vet att min pojkvän förstår vad jag pratar om och jag vet att han i slutändan kommer på att jag inte menat någonting ont. Eller ja, nu är jag inte så säker pga. omständigheterna, men i vanliga fall så gör han det.

Det har varit mycket gnäll här på bloggen om hur rädd jag är och om hur oviktig och ointressant jag har känt mig under den här veckan. Men det är så det är. Jag kan inte gå till någon och prata om det och då måste jag väl ändå få skriva av mig här? Det är ju trots allt det en blogg är till för. Jag skiter i om det är någon som läser den eller inte, så länge jag vet att bloggen inte sviker mig och det skulle den aldrig någonsin göra (om den inte blir hackad eller något sånt). Ni får ha tålamod. Det blir säkert roligare att läsa här framöver, kanske.

En sak är säker, jag har världens snyggaste pojkvän och jag älskar honom mega.