Hösten är ett faktum. Vintern är på ingång. Meteorologerna lovar snö i nästan hela landet och människor i hela landet byter ut höstjackan och ballerinaskorna mot vinterjackan och halsduken. Solen kan inte ta sig förbi de tjocka molnen och svenska folket blir gråa och tråkiga.

Jag kommer ihåg när jag var mindre, för ca 10-11 år sedan. Då var det fortfarande roligt att vara ute med mamma på gården, det var fortfarande roligt att springa runt överallt medan mamma krattade ihop alla löv. Jag samlade på fina löv, jag blev skitig, jag blev frusen, men allt detta hörde till hösten. Det var det bästa jag visste, att vara ute.

10-11 år senare är det inte lika roligt längre. På helgerna föredrar jag att sova bort de grå dagarna och på vardagarna kämpar jag mig upp för att orka slänga i mig en tallrik yoghurt för att sedan klä på mig och bege mig till skolan. Det värsta jag vet är att bli blöt av allt regn som faller och jag tycker inte att de vackra löven är lika vackra längre, dem är snarare deprimerande. Sommaren är förbi och istället för att vara för varm av solen måste jag nu klä på mig allt mer kläder för att hålla värmen. Jag vill inte bli skitig och jag vill inte bli frusen. Jag vill ingenting om höstarna förutom att ta mig igenom den och sedan invänta våren och sommaren.

Samtidigt som jag strävar efter att ta mig igenom hösten utan bekymmer blir jag irriterad på mig själv. Vad hände med dagarna ute i trädgården, varför tilltalar det mig inte längre? Ett enkelt svar, jag har blivit vuxen, jag har blivit tråkig. Jag har blivit en helt vanlig ?Svenne? som är rädd för att bli skitig, rädd för att inte vara som alla andra. Fy fan vad tråkigt.