Jag sitter här - i mörkret - i min tomma lägenhet. På ett sätt är det tomt och tråkigt utan mamma och pappa men på samma gång är det otroligt skönt att få vara för sig själv ett slag. Det är skönt att få lyssna på musik och vilken musik jag vill. Det är skönt att få skrika/gråta/skratta or whatever när jag vill och hur länge jag vill utan att dom tror att jag blivit helt galen. Sammanfattningsvis så är det mest positivt med att få vara själv igen. Det enda sällskapet jag kan tänka mig just nu är Rickard. Han vill jag alltid ha nära. Men om ett par veckor så ses vi igen. Jag ska ta mig ett bad tänkte jag, jag är otroligt frusen nu för tiden och det är inte speciellt roligt. Jag behöver dessutom tvätta håret som är ett enda stort skatbo i princip. Imorgon är det skola igen btw och det känns väl inte som någon höjdare direkt, men det är ett måste. Snart är det lov, det är bara att kämpa sig framåt. Imorgon börjar jag med dieten igen. Nu är det verkligen på allvar. Jag kommer att klara det, det lovar jag. Sen är frågan hur lång tid det kommer att ta. Men det är sådant som märks. Igår när jag sa till pappa att jag satsar på fem kilo nu i början skrattade han bara och sa "nej, satsa på 15kg istället då kommer man att se resultat". Vissa skulle se det som förolämpning, jag ser det som peppning. Fem eller 15kg. Spelar inte så stor roll, det kommer fortfarande att finnas mycket kvar. Ahwell, det märks. Ciao!