Jag avskyr att inte kunna göra någonting för dem jag älskar. Jag hatar att inte kunna göra mer än att sitta och titta på. Jag hatar att bara kunna säga "Det ordnar sig, det fixar sig", när allt jag vill göra är att omfamna dem och låta dem gråta ut på min axel om så behövs. Jag känner mig hjälplös när jag ingenting kan göra. Jag gör så gott jag kan men det är inte tillräckligt. Men jag svär, kunde jag göra någonting för er så skulle jag. På heder och samvete.

Det verkar vara en tuff & jobbig period för alla just nu. För dem, för mig och för alla andra. Hur stark jag än vill vara så känner jag inte att jag lyckas vara så stark som jag brukar vara. Jag är ömtålig, eller ska jag säga ovanligt ömtålig. Tårarna är inte långt borta och jag tänker låta mig själv gråta om det är det jag behöver. Alla intryck och allting som händer runt omkring påverkar mig rätt jävla mycket just nu. Jag är frustrerad och skör. Godnatt mina vänner.