Gårdagen var inte lätt. Jag föll - om och om igen. Men som alltid reste jag mig upp igen och jag är alltid lika stolt över oss dagen efter. Jag är stolt över att vi inte ger upp när det är som svårast. Jag tror att dom flesta skulle ge upp på en gång. Jag tänker inte ge upp, för jag vill det här, minst lika mycket som du. Och ser jag det minsta hopp om att vi kommer att fixa det här och slippa det här i framtiden så kämpar jag mer än gärna för att det ska bli så. Och det finns hopp det har det alltid gjort. Och gårdagen bevisade att det inte bara är vi som tror på oss och det känns bra, åtminstone för mig.

Du är trots allt mitt liv. Du ger mig energi och jag saknar dig när jag inte är med dig. Du får mig att skratta och du får mig att känna mig trygg. Din famn är det bästa och dina läppar underbara. Jag vill inte förlora det för någonting annat. Jag älskar dig, mer än något annat. I really do.

Jag vaknade runt åtta imorse, jag kunde inte låta bli att starta datorn och kolla i din blogg, hennes blogg och min blogg. Jag blev riktigt ledsen när jag läste din blogg. Jag vill ju inte att du ska känna så. Och jag vill inte att du ska gå igenom allt det du går igenom om nätterna själv. Jag vill vara hos dig, hela tiden. Det skulle bli så mycket lättare. Men hjärtat, du ska veta en sak - jag älskar dig. Du får inte glömma det. Du måste börja tro på det jag säger till dig. Jag vet att det är svårt, du har mycket i bagaget. Men om du glömmer bort det kommer du aldrig börja lita på mig. Och det är det du måste göra. Ta en chans, försök, försök och rasar du, res dig upp igen. Jag finns inte här för ingenting. Jag vill hjälpa dig, men du måste ta chansen. Du kommer inte att bli besviken. Vägen dit är lång, men vi har kommit över halvvägs. Älskling, vi klarar det här.

Och älskling, tack för ditt inlägg, det värmde, jag smälte inombords.
Sen skulle väl ingen inte kunna le när dom ser den bilden.
Dessutom är det så du <3