Vintern närmade sig med stormsteg i det lilla samhället Gustafs. Utanför fönstret började frosten att göra sig synlig på fönsterbläcket och termometern sjönk allt lägre ner. Lägenheten var kall och mörk, allting var kallt och mörkt, för att inte påminna om hur ensamt det var. Rebecka klev upp ur sängen och kylde sin bara kropp med händerna, hon var fortfarande alldeles nyvaken, sådär nyvaken att hela lägenheten snurrade en aning när hon försökte ta sig igenom den. Med ett hårdhänt tag om toalettdörren smällde hon igen den och låste in sig. Där kunde hon vara i evigheter, precis som om tiden stannade när dörren plötsligt stängdes. Där fick hon lov att vara sig själv, med sig själv. Hon samlade sig, gnuggade sig förtvivlat i ögonen, de sved av nattens tårar och ögonlocken var alldeles svullna, det såg ut som om hon inte hade sovit på flera nätter, fastän hon sovit i nästan tio timmar. ”Jävla tårar” tänkte hon för sig själv när hon sköljde av ansiktet med iskallt vatten.

I en annan del av Sverige hade Johannes inte ens gått och lagt sig ännu. Klockan var halv sju och han hade fortfarande inga tankar på att gå och lägga sig. Det enda han kunde tänka på var gårdagens gräl och han kunde känna hur den tunga ångesten var på väg smygandes mot honom. Han hade aldrig menat något av det han sa, inte så här i efterhand. Allting hade sagts och gjorts i stundens hetta, han hade aldrig trott att det skulle sluta så här. Vad skulle han göra nu? Han var ju ingenting utan henne.

Rebecka kämpade med att bli av med svullnaden runt hennes ögon. Så här kunde hon inte se ut när hon om 40 minuter skulle vara i skolan. Alla skulle märka att det var något, alla skulle undra vad som hade hänt. Hade hon själv fått välja hade hon fortfarande legat under det varma duntäcket, sovandes och ovetandes om hur dagen efter skulle bli. Hade hon själv fått välja skulle hon aldrig mer behöva gå utanför husets dörrar. Småtrevandes på tårna smög hon sig förbi sin lillebrors rum och in på sitt eget åter igen. Hon drog på sig de svarta jeansen, som nu mer såg ut som någonting katten släpat hem än ett par jeans som hon bara haft i ett par månader, och en helt vanligt svart topp. Hon tog på sig lite mascara och satte upp sitt långa mörkbruna hår i en simpel hästsvans. Hon orkade inte bry sig. Svullnaden runt ögonen spelade inte längre någon roll. Kläderna sa allt, någonting hade definitivt hänt.

Hon sprang ner för den gamla trappan för att sedan ta ett äpple i fruktskålen och för att efter det slänga på sig sina gamla skor. Hon drog på sig jackan och sprang längst gatan för att ha en liten chans att hinna med bussen, som jämt var för tidig, i alla fall enligt Rebecka som alltid var fem minuter för sen.

Johannes blev allt tröttare och tröttare, men det enda han kunde tänka på var Rebecka. Hur kunde han vara så dum att häva ur sig sådana ord? Varför kunde han aldrig tänka först och agera sedan? Han visste ju hur ont det gjorde att höra det. Han visste ju hur ledsen hon förmodligen blivit och hur hennes natt blivit förstörd. Trots detta kallade han henne både det ena och det andra, utan att ens tänka efter innan, precis som vanligt.

Efter en timmes bussväntande anlände Rebecka till skolan. Den friska och kalla luften hade gjort henne piggare och hon kunde äntligen andas normalt igen. Löven föll av träden längs med skolgården och det skiftade vackert i både rött, orange och gult. Solen tittade fram bland de nakna trädkronorna och värmde ömt hennes kind. Hon drog ett djupt andetag och hon suckade lättsamt innan hon öppnade klassrumsdörren. Hon visste att allt skulle ordna sig.

En hel dag passerade och när klockan slog 16.00 var det dags att bege sig hemåt igen. Rebecka var svag, utmattad efter den långa skoldagen och ville bara hem, hem och slänga på sig mysbyxorna och lyssna på musik, släppa allting och bara vara. Att ta fram blocket och skriva litegrann var inte heller helt omöjligt. Det var det bästa sättet att bli av med alla frustrationer, all ilska. Men just nu ville hon bara ligga helt still och bara för en liten stund, glömma alla bekymmer som etsat sig fast i hennes inre.

Johannes tittade upp i taket, han stirrade sig blind på att det negativa, som så många gånger förr. Han kunde inte se allt runt omkring och fastän det var över snart 12 timmar sedan de hade bråkat kändes det som om grälet fortfarande var igång. Johannes försökte sova, han försökte glömma alla problem men någonting höll honom kvar. Det var som om någon inte ville att även han skulle få några timmars sinnesro och vila. Tårarna började falla nedför hans kind och det slutade som det gjort så många gånger förr, han grät sig själv till sömns.

Rebecka ville alltid allas bästa, främst Johannes bästa. Hon hatade att göra honom besviken och det sista hon ville var att såra honom. Små ord som etsade sig fast, ord som inte ens betydde någonting. Ibland var hon inte säker på om hon klarade av det. Ibland visste hon inte om hon hade vad som krävdes för att tillfredsställa hans behov. Men när allting kom omkring var det kärleken som segrade. För vad vore hon utan honom? Vad skulle hon göra om hon helt plötsligt vaknade och fick veta att han var borta för evigt? En dag utan Johannes, var en dag Rebecka inte ville uppleva. Johannes färdiggjorde henne. I de vackra blå ögonen, fanns en framtid. Det hade hon sett från första början. En framtid så underbar att ingenting i världen kan stoppa dem. Inget, någonsin.

Han visste att hon var det rätta. Han visste också att ingen annan var bättre på att förstå och finnas där för honom när han behövde. Trots att deras dygn såg helt olika ut så var det alltid som om hon fanns där, precis bredvid. Johannes kunde se henne ligga alldeles vid sidan om honom, så fin och så perfekt. Hur kunde två människor bråka så fastän kärleken stod så mycket högre än all avsky som omgivit dem? Han älskade henne, det var han säker på. Han önskade att han en dag skulle sluta glömma att hon älskade honom också.

Hon hade slumrat till, hon hade vaknat av musiken. Musiken nådde alltid fram, i alla lägen. Musiken svek henne aldrig, den fanns där för henne när hon som mest behövde stöd. Hon kunde alltid finna tröst i musiken och dess texter. Hon behövde aldrig vara rädd när musiken fanns i närheten. Efter ett par minuters tillpiggnande började hon att tänka på gårdagens incidenter. Hon blev kall, frusen och hon kände hur mycket hon ångrade det hon sagt och gjort. Rebecka blev rädd, rädd för att se efter om han fortfarande stod vid hennes sida och om han inte gjorde det vad skulle hon göra? Med över 50 mil ifrån varandra fanns där inte mycket hon kunde göra för att kämpa. Inte på det sättet hon ville i alla fall. Hon kunde bara hoppas att han trots allt, fortfarande fanns där och älskade henne lika mycket som för 24 timmar sedan. Det var ju trots allt bara något som sagts och gjorts i stundens hetta. Hon hade i alla fall inte menat någonting av det hon sagt, det gjorde hon nästan aldrig när de bråkade. Det bara blev så. Rebecka tog fram mobilen, bläddrade fram en låt i mp3n och började skriva.

Tre minuter senare pep det under Johannes kudde. Han vaknade och tog fram mobilen. Rädd för vad som skulle visa sig på skärmen. Ett sms från Rebecka, ett sms han inte riktigt vågade öppna, dels för att han fortfarande var skakad och dels för att han fortfarande var besviken. ”Nu eller aldrig”, tänkte han för sig själv.

”Förlåt. Jag älskar dig Johannes, men du är fortfarande för långt borta”.