Det här är ett väldigt långt inlägg om hur jag mår. Bara dom som faktiskt bryr sig och känner mig behöver läsa det här inlägget. Ni som bara trillar in behöver inte ägna så mycket tid åt det om ni inte finner det väldigt intressant och vill fördriva tiden lite.

Ibland.. eller.. rätt ofta på sista tiden har min pojkvän varit en expert på att hitta mina dåliga sidor. Yes, dom finns även hos mig, ingen större chock direkt. Min korta stubin, mina humörsvängningar och min negativa inställning har påpekats flertalet gånger och senast nu för ett par minuter skrev han att det inte var den beska ruccolan som gjorde honom smågrinig utan att det "kanske" var jag.. Missförstå mig inte. Min pojkvän är verkligen den mest underbara i hela världen och han kan faktiskt ge mig fina komplimanger också.

Dock började jag seriöst fundera på om jag har blivit mer sur och bitter sen jag flyttade ifrån Dalarna och kom hit ner. Är jag verkligen negativ hela tiden och är jag jämt sur? Jag skulle säga nej. För jag skrattar väldigt mycket om dagarna åtminstone under veckorna. Jag är väldigt sällan sur och ändå påpekar min pojkvän av alla att jag är det, vilket inte känns kul. Det är ju han som ska säga hur underbar jag är och hur mycket han älskar mig. Inte hur sur och jobbig jag är, för det vet jag ju redan.. Att bli påmind om det bättre är ju dessutom alltid mycket roligare.

Så vad kan det vara? Distansförhållandet? Saknaden av att vara någonstans där jag trivs? Att jag har förändrats? Eller har jag helt enkelt blivit bitterfittan jag svor på att aldrig bli?

Distansförhållandet tär på mig, på oss, det kan jag inte säga något emot. För visst vill man vara med den man älskar så ofta man kan och ett par gånger varannan eller var tredje månad är inte direkt det ultimata när man fortfarande är nykär, för det är jag. Men jag tror inte att distansförhållandet är boven. Jag och D har ett stadigt förhållande och vi litar på varandra och vi vet vilka känslorna är. Visst, man kan inte vara sig själv till hundra när den enda kontakten man har är via sms, telefon och internet. Det blir lätt missförstånd och det är ofta det dåliga som lyser igenom först när man håller kontakten på det sättet. Man kräver mer bekräftelse, ibland mer än vad man egentligen behöver. Men en sak är säker. Jag älskar den killen. Grymt mycket.

Saknaden av att vara någonstans där jag trivs? Mycket möjligt. För ska sanningen fram så har jag saknat Dalarna sen den dag jag flyttade därifrån i juni förra året. Jag trivs inte i Emmaboda av den enkla anledning att det binder fast mig så hårt. Jag är över 50 mil från min pojkvän, från mina vänner, från tryggheten. Vännerna jag har skaffat här nere bor dessutom nästan allihopa i Kalmar och har nog småstadsfobi (dom vågar inte åka hit, rädda för att det inte ska finnas något att göra) och det gör att jag känner mig mer eller mindre som en outsider. Det låter verkligen sjukt att skriva så.. en outsider liksom, knappast. Men det är så det känns och jag kan knappt vänta till dagen då jag äntligen får flytta härifrån igen. Flytta till Kalmar då? Jag tror inte att det kommer att ändra speciellt mycket i långa drag i alla fall. Jag trivs inte här nere över huvudtaget och då spelar det ingen roll vart någonstans man bor.

Att jag har förändrats ligger nog hand i hand med punkten ovan. Att inte riktigt trivas på den plats man för tillfället befinner sig på. Jag är fortfarande samma person som jag var när jag bodde i Falun. Eller ja, jag tycker åtminstone det. Men visst har saker och ting förändrats. Till skillnad från då, har jag ingen att prata med öga mot öga när jag mår dåligt, inte heller någon att dela alla åsikter med. Det i sin tur gör att jag måste hålla allt inom mig och det i sin tur gör så att jag mår dåligt, att minsta lilla detalj får mig att börja grina, må dåligt och vilja dö.. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle känna så här. Jag trodde att jag skulle bli en bättre människa, må bättre efter allt som hände för snart ett år sedan. Och visst har jag mått bättre, tack vare Daniel och mina vänner. Men samtidigt har jag blivit mer sårbar, vilket alla gånger inte jämt är så roligt. Jag är glad att jag vågar säga vad jag tycker och tänker, jag är mindre glad för att jag jämt tar åt mig av saker jag bara borde strunta i.

Ibland undrar jag vad jag tänkte med när jag valde att tacka ja till platsen på Högskolan i Kalmar. Hur tänkte jag? Att jag skulle stortrivas, briljera i skolan och efter det bli en superjournalist som var tillsammans med världens snyggaste pojkvän som stått vid min sida sen starten och vara älskad av alla?

Det blev ungefär raka motsatsen. Jag stortrivs visserligen med programmet jag studerar. Det känns jätterätt. Jag briljerar dock inte, faktum är att jag kuggat två tentor av tre (den fjärde kursen hade vi hemtenta på och den femte är en praktisk tentamen). Jag är långt ifrån så bra jag trodde att jag skulle vara. En superjournalist lär jag alltså knappast att bli. Jag flyttade ifrån allt jag håller av. Vänner och pojkvän. Tryggheten och så här i efterhand önskar jag att jag inte hade tänkt med hjärnan utan med hjärtat. Jag önskar att jag hade stannat kvar i Falun, pluggat på högskolan där istället. Då hade jag åtminstone fått vara nära dom jag tycker om. För livet är väl ändå ingenting att ha om man inte får vara med dom man bryr sig om och tycker om att vara med?

Väldigt många gånger under den senaste tiden har jag funderat på att hoppa av skolan för att sedan flytta upp till Dalarna igen och söka till högskolan där istället. Då skulle nog bitarna falla på plats igen. Men då sviker jag vännerna jag har fått här nere och dessutom två andra väldigt viktiga människor i mitt liv. Mamma och pappa. Dom tror på mig och skulle jag berätta detta för dom skulle dom bara säga att det inte är förevigt. Att det bara är tre år och att kärleken kommer och går, att det finns miljontals killar därute. Mina föräldrar är dock väldigt glada över att jag har träffat Daniel men känner jag dom rätt skulle dom inte vilja att jag gav upp allt pga kärleken. Där är vi rätt olika dom och jag även om jag agerade som dom skulle ha gjort när jag tackade ja från första början till högskoleplatsen. Jag frågar mig själv vad dom skulle säga om jag bara sket i allt, hoppade av och flyttade upp till Dalarna igen. Skulle dom hata mig? Skulle dom bli besvikna? Högst troligt, åtminstone den sista delen.

Väldigt ofta önskar jag att jag kunde vrida tillbaka tiden till högstadiet igen. Då var allt så bekymmerlöst, så enkelt och så mycket annorlunda. Mamma och pappa tog beslut åt mig, jag var inte speciellt populär och jag hade kul med kompisar. Visserligen är jag inte speciellt populär nu heller, men jag har en pojkvän som älskar mig. Som jag gör allt jag kan för, som jag alltid vill ska må bra. Under högstadietiden behövde jag bara se till mig själv, se till så att jag mådde bra. Skolan var fortfarande obligatorisk och jag hade inte ens bestämt mig för vilken linje på gymnasiet jag skulle välja. Ni kan själv räkna ut vad jag menar.. Det var mycket lättare då helt enkelt.

Gymnasiet var också jävligt bra. Då mådde jag nog som bäst, om man bortser från vissa delar. 11 månader för att vara exakt. Ibland tror jag att det (de som känner mig vet vad jag snackar om) har skadat mig totalt, psykiskt. Jag kan dock inte förstå hur en enda människa kan göra en annan människa så illa, utan att man märker av det förrän allt är förbi. Hur kan man ens vilja göra någon illa på det sättet? Ibland tror jag att det är allt det som fått mig att bli så här. Reserverad, lättretad, överkänslig etc. Men jag vill inte tro det. Han ska inte få vinna, det kommer han aldrig någonsin att göra. Den tiden är förbi, för längesen. Gymnasiet dock, gud vad jag saknar det.

Inlägget blir bara längre och längre. Jag antar att jag var tvungen att skriva av mig lite. Det blir lätt så när man inte känner att man har någon att prata med. Åtminstone öga mot öga. Det var bättre förr. Ärligt talat så vet jag inte varför saker och ting har blivit som det är just nu. Jag vet inte varför min pojkvän ser det negativa hos mig så lätt just nu. Kanske har jag bara en sådan period, kanske är det så jag har blivit och är det så jag har blivit så är det verkligen inte med mening. Det sista jag någonsin velat vara är en bitterfitta som spottar på livet hon lever. Men ibland, önskar jag att jag kunde avsluta allt och göra det jag faktiskt vill.

Jag trodde att jag ville det här. Men det gör jag inte.

Det enda jag vill är att få vara med människor jag tycker om och bryr mig om. Det spelar ingen roll om jag jobbar på Ica, om jag studerar eller om jag inte gör så mycket över huvudtaget. Det viktigaste är att trivas och som det är nu, så gör jag inte det. Bara tiden kan visa vad som händer så småningom. Jag vet inte själv, det gör ingen.