Jag känner att jag behöver skriva lite.

Det här blev inte alls som jag hade tänkt mig. Sedan mars månad har jag pratat med en underbar man. En man som sedan start har gjort det så otroligt tydligt vad han tycker, känner och tänker - om allt. Det har varit för bra för att vara sant. Men sant har det varit, hela vägen. Det började med ett hej och utvecklades till så otroligt fina, ömma och djupa konversationer.

Har ni någon gång träffat en person som så fort har öppnat sig själv på ett så ärligt sätt? En person som blir så otroligt attraktiv för att han kan använda ett så sensuellt språk när han skriver? Har ni träffat en person som säger det så bra utan att säga någonting alls? Som dessutom är så otroligt vacker och attraktiv att ni smälter så fort ni tittar på honom? Då vet ni ungefär.

I fem månader har vi pratat intensivt varje dag. I fem månader har vi utbytt tankar, känslor och intimitet jag inte trodde fanns på den här nivån. För vad kan man egentligen känna för någon man aldrig mött? Jag längtar efter dig, jag tycker om dig, jag vill träffa dig. Så lät det för det mesta hela tiden. Känslorna byggdes givetvis upp och jag kan i min egen dumhet säga att jag föll för honom. Jag var inte kär, jag älskade inte. Men jag föll för honom.

But every rose has its thorn.

För någon vecka sedan hörde han av sig allt mindre och mindre. Något sms varje dag som berättade att han haft en bra dag och att vi skulle höras dagen efter då han hade fullt upp med renovering. Jag började ana, började förbereda mig. Igår fick jag sms:et jag väntat på, som jag hoppades skulle vara inbillning.

"Förlåt för att jag har varit så himla kass på att skriva till dig. Det finns en orsak till det. En oavsiktlig orsak för jag tycker så himla mycket om dina sms och att skriva med dig. Orsaken är att jag bara sen ett par dagar tillbaka har träffat någon helt plötsligt och oväntat. Min värld känns helt omkullkastad och samtidigt som jag är så himla glad så är det en huggande vemodighet i hjärtat när jag tänker på dig och mig. Jag vill ju verkligen ha dig och har längtat efter dig, din varma person, din sexighet.. allt med dig.. Jag har tänkt skriva det flera gånger men samtidigt tänkt att det är för tidigt att varken säga bu eller bä. Men det påverkar ju mig och det märks av i sättet hur jag skrivit till dig mindre utan att mena det. Så du märker ju att det är något, och jag vill verkligen inte missbruka vår fina kommunikation som vi hela tiden haft. Det här är förvirrande Zandra.. Hur känner du? Hur tänker du? Dina reflektioner.. på den här nya informationen.. Jag vill höra".

Jag blev chockad. Chockad över att jag hade haft rätt. Tårarna rann och igår klev jag inte ens upp ur sängen. Jag åt ingenting. Min kropp var så otroligt tung. Jag orkade den inte. Det gjorde honom så ont. Han ville inte såra mig. Vi pratade.

"... Glöm inte vad du har gett mig. Du är helt ojämförbar i hur otroligt fint du har nått mig och bekräftat mig. Förlåt för att jag gör så här..".

Jag har en bitterljuv känsla i kroppen. Ljuv för att han finner mig attraktiv, för att han vill ha mig och för att han tycker om mig. Bitter för att avstånd och "omständigheter" kom i vägen. Det hade varit så otroligt mycket lättare för mig att bara gå vidare om han sagt att han varit gift eller om han helt enkelt bara inte fann mig attraktiv längre. Att allt bara var ett spel. Det hade varit så otroligt mycket lättare att tänka 'vilken idiot' och sedan gå vidare. Att han behandlar mig så fint även i ett läge som detta gör det så otroligt frustrerande och det enda jag kan tänka är 'vad har hon som inte jag har? just det, hon bor i Stockholm'.

Vår 'finhet' är intakt Zandra.

Så sa han, precis så sa han. Hur kan man inte smälta av hans ord? Det handlar inte om oattraktion eller oärlighet, utan om avstånd och omständigheter. Så sa han också. Han menade att det var en positiv skillnad, i det tråkiga så att säga. Jag förtjänar någon som kan ge mig daglig uppmärksamhet på riktigt och inte i text. Jag är en helt otrolig tjej som bra killar beundrar högt. Det skrev han också.

Vad trodde jag egentligen? Att en tolv år äldre man 30 mil ifrån mig skulle tänka 'jag bryr mig inte om avståndet'? Jag känner mig patetisk, samtidigt stolt. Patetisk för att jag lät det gå så långt fastän jag lovat mig själv att inte gå in helhjärtat för det. Stolt för att jag lät honom komma så tätt inpå mig och mitt liv. Stolt för att jag har fått lära känna honom. Det här var det bästa icke-existerande förhållandet jag någonsin har haft. Fem underbara månader. Tack.

Vi har beslutat att fortsätta hålla kontakten då ingen av oss vill sluta prata med varandra. För jag vill ha honom i mitt liv. Han är en otrolig man och han betyder redan otroligt mycket för mig. Jag vill ha honom i mitt liv för att jag kan prata med honom om allt utan att han dömer mig. Men jag är skeptisk. Det var han som gick vinnande ur den här relationen. Även om det inte var mig han fick. Om en månad kommer vi, han och jag, att vara ett minne blott.

I think I will miss you even if we never met.